Att ta för givet,,,,,

Att ta för givet,,,
Idag har jag funderat mycket över det att man tar för givet att allt ska gå bra när det gäller graviditet och barn,,, så är det inte,,,, ett par som väntat barn nu samtidigt som oss fick beskedet igår på ultraljudet att barnet inte levde,,, man stannar upp när man får reda på det, känner med dom, och tänker på att det faktiskt alltid finns en risk, att det inte alls är säkert att det kommer gå som en dans. Jag har hittills inte direkt känt mig som "mamma" än, men idag när jag läste det där, kändes det helt plötsligt helt annorlunda, som att jag ville beskydda den lille i magen, på alla sätt jag kan,,, jag har inte tänkt på det viset tidigare.

En bekant har också lagt till mig i en grupp på facebook,,, ett par härifrån stan har en liten son som har cancer, och denna grupp samlade in pengar till barncancerfonden. Det finns ingen förklaring i världen till varför en sån liten ska behöva genomgå något så jobbigt och hemskt.
Jag vet.
När min syster var 5 år gammal fick hon diagnosen Non Hodgkins Lymfom. Cancer.
Hon lades in på akademiska i uppsala och fick en intensiv cellgiftsbehandling på ett år. Hon mådde väldigt väldigt dåligt av cellgifterna och de biverkningar som det gav, fick hon nya mediciner som i sin tur gav ännu fler biverkningar,,, hon fick en portakart inopererad i vilken dom tog alla prover etc, tappade allt sitt hår, fick blåsor i hela munnen och svalget, som hon i sin tur fick kortison mot, som i sin tur gav henne ett svullet ansikte. Hon mådde så illa av cellgifterna att hon spydde och spydde. Hon skrek när hon skulle få sprutor, hennes mamma fick hålla fast henne för att läkarna och sköterskorna skulle kunna göra det dom måste. Hon skrek när dom skulle söva henne för att ta ryggmärgsprov.
Och det ska en femåring behöva genomgå. Varför vill man skrika?
Man kan inte förstå vad det gör med psyket vare sig som förälder eller syskon om man inte suttit där själv. Maktlösheten. Skulden. Man tänker hela tiden, att jag som gjort si och så, jag borde fått det istället, inte hon som är fem år och aldrig gjort något fel.
När jag idag hör om barn som har cancer, ber jag inom mig för dom.
Jag har också "first hand" sett vad barncancerfonden verkligen gör för barnen som är sjuka, det är inte bara forskningen, utan dom gör också MASSOR för att underlätta för barnen medan dom är på sjukhusen, och jag vill tala om för alla, att dom pengar man skänker till dom, är pengar som verkligen gör skillnad,,,,,

Idag är alltså första dagen jag känner att jag verkligen är på väg att bli mamma. Det är stort,,, och inte långt till tårarna faktiskt. Jag visste inte att jag redan kände så starkt för den lille krabaten.

Annars flyter dagen på i vanlig ordning, tog en kaffe på stan med Helena, och nu ska jag slänga i en maskin tvätt och ta reda på lite disk innan jag och GoSiri tar en prommis!

Ha en bra tisdag alla.
Fridens.